Ett skratt om dagen är bra för magen

Den utlovade djupa stunden på tåget kommer här i något förenklad och förkortad version.

Jag tvivlar ibland på min egen existens. Jag tror också att det är något som många människor gör någon gång i livet. Vi funderar över vilken vår uppgift är och vad vi egentligen lever för. På sätt och vis känns det meningslöst. Vi ska leva ett långt liv, utsättas för prövningar och ha lite roligt och sedan dö.

Vi alla har ändå någon form av påverkan på eftervärlden. Det spelar ingen roll om vi sitter på gatan och spelar banjo för att få ihop några femtioöringar till en varmkorv eller bira, är president i USA, står i ett skolkök och rör i ångande grytor med fabriksmat eller sköter räkenskaperna i ett världsvitt företag. Det spelar heller ingen roll om vi är överkonsumerande zombievarelser blinda för världen, eller om vi är miljöaktivister som räddar valar.

Det är inte lika meningslöst som vi kanske kan tro om vi alla påverkar på ett eller annat sätt. Då är frågan bara: Vem påverkar vi då eftervärlden för? Till vilken nytta?

"Jag tänker, alltså är jag" är ett mycket bra uttryck som jag ofta tänker på. (Innan det går överstyr vill säga.) Jag tänker så långt att det till slut nästan blir jobbigt. När jag kommer till den punkten att jag funderar över hur det är möjligt att jag ens kan tänka och hur det är möjligt att jag sitter här och får fram mina ord till er, ger jag mig. Det finns ju en rent logisk förklaring men inget mer.

Det där jäkla livet är väl konstigt. Antingen kan vi älska det för ett tag och därmed älska oss själva. Fånga dagar, leva livet på vårt eget lilla vis. Eller så kan vi välja att hata det.

Det sista alternativet är att göra båda. Samtidigt. Det gör jag.

Lev, påverka och var öppen för livet.