Vågorna
Jag tänkte dela med mig av denna som jag skrev en gång för länge sedan.
Jag står på stranden
med blicken ut mot havet.
Tänker på livet.
Att vågorna skildrar livet.
Ibland kommer vågorna i
jämn takt, små och mjuka.
Då kan jag slappna av.
Guppa med.
Någon gång ibland kommer en
större våg och bryter lugnet.
Jag kommer då till ett val:
Ska jag låta vågen skölja över
mig eller ska jag anta utmaningen
och dyka rakt in i den?
Antar jag utmaningen kanske
jag lyckas hålla mig uppe.
Jag klarar det och tar mig
upp med kanske ännu mer
energi och motivation.
Viljan att ta an nästa våg
växer starkare. Hornen växer ut.
Låter jag bli att dyka kan
jag dras ner på botten.
Då tar det ett tag att komma
upp igen, men det går.
Några gånger hinner
det blåsa upp till storm.
Jag får svårt att hålla mig uppe.
Det är omöjligt att dyka
rätt genom vågen.
Jag får svårt att andas.
Ett tryck över bröstet och
jag känner mig nedtryckt
som aldrig förr.
Ljuset finns där långt,
långt borta.
Det lyckas nå mig och
jag kämpar. Kämpar så
hårt för att ta mig upp.
Jag lyckas också.
Jag tar mig upp i etapper.
Till slut är jag uppe.
Det blir lättare att andas
och vågorna börjar gå lugnare.
Livet är oförutsägbart.
Ibland syns det inte ens
på himlen att stormen är på väg...
Jag står på stranden
med blicken ut mot havet.
Tänker på livet.
Att vågorna skildrar livet.
Ibland kommer vågorna i
jämn takt, små och mjuka.
Då kan jag slappna av.
Guppa med.
Någon gång ibland kommer en
större våg och bryter lugnet.
Jag kommer då till ett val:
Ska jag låta vågen skölja över
mig eller ska jag anta utmaningen
och dyka rakt in i den?
Antar jag utmaningen kanske
jag lyckas hålla mig uppe.
Jag klarar det och tar mig
upp med kanske ännu mer
energi och motivation.
Viljan att ta an nästa våg
växer starkare. Hornen växer ut.
Låter jag bli att dyka kan
jag dras ner på botten.
Då tar det ett tag att komma
upp igen, men det går.
Några gånger hinner
det blåsa upp till storm.
Jag får svårt att hålla mig uppe.
Det är omöjligt att dyka
rätt genom vågen.
Jag får svårt att andas.
Ett tryck över bröstet och
jag känner mig nedtryckt
som aldrig förr.
Ljuset finns där långt,
långt borta.
Det lyckas nå mig och
jag kämpar. Kämpar så
hårt för att ta mig upp.
Jag lyckas också.
Jag tar mig upp i etapper.
Till slut är jag uppe.
Det blir lättare att andas
och vågorna börjar gå lugnare.
Livet är oförutsägbart.
Ibland syns det inte ens
på himlen att stormen är på väg...
Kommentarer
Postat av: Anonym
Strålande skrivet! Fortsätt skriva, du har talang för det (också).
Postat av: Åsa
Så himla fint... tårar trillade första gången jag läste den... lika så nu! Hoppas att du slipper stora vågor... Älskar dig! Puss och kram
Postat av: Birgitha
Oj så fint skrivet.
du har satt ord på det man upplevt.
Stor Kram Birgitha
Trackback
