Ett sista avsked
Idag har vi sagt adjö till Asta. Fantastiskt att hon fått leva hela 95 ½ år. Det blev sorgligt men stämningsfullt och värdigt. På minnesstunden log jag för mig själv när minnen av henne ploppade upp i huvudet.
Jag såg henne sitta på stolen framför ugnen i farmors kök med huckle och förkläde och vänta på pepparkakorna som gräddades. Det såg likadant ut varje år någon vecka innan jul. Aldrig heller kommer jag glömma hur jag så många gånger kommit in till henne i hennes lilla hus och hon bjudit på fika (ofta hemgjorda maränger) och viskat halvhögt, som bara en gammal människa med dålig hörsel gör, "Jaha ja Matilda, har du hittat någon fästman än??".
Alla saker sedan som hon så omsorgsfullt pysslat om. Prydnadssaker, bonader och julsaker som jag plockat med jämt. Trots att det är två år sen känns det inte länge sen jag sprang runt och julpyntade hennes hus en hel dag i december. Dalahästarna, kungsängsliljorna, de virkade pepparkaksgubbarna och alla domherrar i plast. Allt som jag förknippar med henne. I skrivande stund kommer jag på vad Albert sa en gång när han precis lärt sig vad
rimma var när han var liten. "Asta Kasta Pasta" blev en grej som vi körde med länge.
Lilla Asta, som var mån om de sina, med ett bestämt humör men oftast glad och alltid pratsam med alla människor hon träffade. Som Anna sa i sitt tal idag: Hoppas att du, återförenad med Gösta, nu sitter med ditt handarbete och Gösta med sin harpa.
Den sista av de nära i den äldsta generationen i släkten är nu borta och nyckelharpan som hänger här hemma på väggen drar uppmärksamheten till sig mer och mer. Nån gång så...
Sov gott Asta. *26 juli 1914 +29 december 2009
Jag såg henne sitta på stolen framför ugnen i farmors kök med huckle och förkläde och vänta på pepparkakorna som gräddades. Det såg likadant ut varje år någon vecka innan jul. Aldrig heller kommer jag glömma hur jag så många gånger kommit in till henne i hennes lilla hus och hon bjudit på fika (ofta hemgjorda maränger) och viskat halvhögt, som bara en gammal människa med dålig hörsel gör, "Jaha ja Matilda, har du hittat någon fästman än??".
Alla saker sedan som hon så omsorgsfullt pysslat om. Prydnadssaker, bonader och julsaker som jag plockat med jämt. Trots att det är två år sen känns det inte länge sen jag sprang runt och julpyntade hennes hus en hel dag i december. Dalahästarna, kungsängsliljorna, de virkade pepparkaksgubbarna och alla domherrar i plast. Allt som jag förknippar med henne. I skrivande stund kommer jag på vad Albert sa en gång när han precis lärt sig vad
rimma var när han var liten. "Asta Kasta Pasta" blev en grej som vi körde med länge.
Lilla Asta, som var mån om de sina, med ett bestämt humör men oftast glad och alltid pratsam med alla människor hon träffade. Som Anna sa i sitt tal idag: Hoppas att du, återförenad med Gösta, nu sitter med ditt handarbete och Gösta med sin harpa.
Den sista av de nära i den äldsta generationen i släkten är nu borta och nyckelharpan som hänger här hemma på väggen drar uppmärksamheten till sig mer och mer. Nån gång så...
Sov gott Asta. *26 juli 1914 +29 december 2009
Asta på min konfirmation iklädd pappas TdF-keps :)
Kommentarer
Postat av: Faster
Mycket fint skrivet. Älskar dig. Kram
Trackback
