Meloditrams
Det här med Melodifestivalen kan jag inte låta bli att ta upp. Jag fattar att Melodifestivalen var The Big Thing förr i världen när det var den största musikaliska händelsen i Sverige varje år och det kom upp nya artister, namn och låtar. Bra.
NU har vi sjuttioelva olika talangjakter, musikprogram, och -tävlingar på TV. Dessutom så har vi internet där det finns diverse möjligheter och hundratusentals utländska TV-kanaler som också visar liknande program. Vi ser oss mätta på sånt här dagligen och det är inte längre något hett, spännande och speciellt över det kan jag tycka.
Det kommer fortfarande upp 32 sprillans nya låtar varje år i och med denna musiktävling (tävla i att skriva musik?) men det hinner det göra på P3 på fyra veckor också.
Tre sorter är med i denna festival:
1. De gamla rävarna (hit räknas Nanne Grönwall, Pernilla Wahlgren och liknande).
2. "B-artisterna" som inte syns någon annanstans (Sibel och såna).
3. De som ingen vet namnet på före eller kommer ihåg efter.
The Anti-festivaliant is speaking. Men det är tur att denna kommersiella tävling, som förlorat sin charm, har räddare i nöden som Salem al Fakir (som är en charmig, supermusikalisk filur) och Peter Jöback (som sjunger som en gud). Det är dessa som får mig att titta lyssna.
Förresten är jag inte sämre än att jag kan ändra mig. Om dom ändrar sig först, vill säga.
NU har vi sjuttioelva olika talangjakter, musikprogram, och -tävlingar på TV. Dessutom så har vi internet där det finns diverse möjligheter och hundratusentals utländska TV-kanaler som också visar liknande program. Vi ser oss mätta på sånt här dagligen och det är inte längre något hett, spännande och speciellt över det kan jag tycka.
Det kommer fortfarande upp 32 sprillans nya låtar varje år i och med denna musiktävling (tävla i att skriva musik?) men det hinner det göra på P3 på fyra veckor också.
Tre sorter är med i denna festival:
1. De gamla rävarna (hit räknas Nanne Grönwall, Pernilla Wahlgren och liknande).
2. "B-artisterna" som inte syns någon annanstans (Sibel och såna).
3. De som ingen vet namnet på före eller kommer ihåg efter.
The Anti-festivaliant is speaking. Men det är tur att denna kommersiella tävling, som förlorat sin charm, har räddare i nöden som Salem al Fakir (som är en charmig, supermusikalisk filur) och Peter Jöback (som sjunger som en gud). Det är dessa som får mig att titta lyssna.
Förresten är jag inte sämre än att jag kan ändra mig. Om dom ändrar sig först, vill säga.
Kommentarer
Postat av: Fredrik
Haha vill bara säga att jag håller med dig till 100% Matilda. Det känns väldigt skönt att höra det här ifrån dig också! Riktigt bra inlägg!
Trackback
